Liaicentrum

Jag sitter och äter på min underbart goda nougat. Jag åt aldrig den igår, förstår ni, hos Smotti hade vi bullat upp stora skålar med godis och chips. Vi hade jättetrevligt och om man inte kände mig hade man aldrig vetat vilket jävla klantarsle till olycksdrabbad person jag är. Mer om det nu.

Jag åkte buss hem med Hanna och efter att vi sagt hejdå och skjilts åt började jag min korta väg hem. Min korta, ishala väg hem. Tror ni inte att jag lyckas halka. Så typiskt mig. Jag halkar. Kanar snabbt neråt, bakåt och sätter reflexmässigt ut min högra hand i marken för att dämpa fallet.

Det var dumt.

Lite patetiskt ropar jag "Hanna, Hanna..." med svag röst därifrån marken, men hon har redan hunnit gå iväg. I nästa ögonblick åker en bil med unga killar förbi som tutar åt mig och skrattar.

En taxi till sjukhuset, en bussfärd tillbaka, en smärtfylld natt, roliga små piller som gör dig glad och ett telefonsamtal till jobbet senare finner jag mig själv sitta här med en illa-stukad handled, med vilken det är mycket svårt att skriva inlägg och äta nougat.



Legitimt hemma från jobbet. Aj.