Nu orkar jag inte med det här mer

Har inte ens jävla internet.

Solong fuckers.

Halleluja Jönköping

Tänker inte säga nåt mer. Lyssna på låten bara!


Varför är inte Joseph Arthur mer känd?



Okej, bildskön är han kanske inte. Och det är väl där det brister.

Nytt smeknamn

Det är ett ord som inte riktigt vill släppa min hjärna. Den har mig i sitt grepp. Det är ett smeknamn, och det är "Dvärgfisken".

Vaddå coolt? Coolt eller coolt är frågan. Så numera, om folk ropar "linnea", "mörten" eller ens "fisken" efter mig i korridoren i skolan kommer jag inte att reagera. Det kommer att sitta i benmärgen. För jag är dvärg, och jag är fisk.


Och jag är:                               

...ja, ni vet.


Werewolf in da House

Känner du som jag att humöret ibland kan svikta mot aggresivitet? Kliar det ibland konstigt över hela kroppen (som om nånting håller på att växa ut, låt oss säga... hår), samt i tänderna? Känner du vid dessa tillfällen en obeskrivlig hunger, samt en längtan efter blod? Bits du rentav? Och sammanträffar allt detta under nätter klart upplysta av fullmånens sken?

Då har jag hittat den rätta sidan för dig, Vargman.


På  http://www.sicher.org/varulv/  kan man bland annat följa hus-varulven Raouls förvandling under månfasen, se exempel på look-alike varulvar, få goda råd på vad som bäst efterföljer en varmrätt bestående av "färsk specerihandlare" (kaffe och tårta). Kort sagt: Det mesta av det bästa!

Bjum ej ejn fiijn najjle

De allra flesta har ju någon slags "snuttefilt" när de är barn. En filt, en nalle eller en smutsig kanin med bara ett öga och ingen svans. En del väljer också att aldrig riktigt släppa taget om denna trygghetsikon, utan kan även i vuxna dar ses på tex Konsum med en uppstoppad hamster under armen.
 
Jag hade en nalle. Den hette Brum efter en levande bil i ett barnprogram. Georgiens president tillhör kategorien som har liite svårt att släppa taget. Eller bara befinner sig i ett riktigt pressat läge. Och då finns den ju där, ack så tillgänglig. Den goda, söta, sundertuggade slipsen. Synd bara för Mikheil Saakashvili att han redan var i sändning.

Och det är sådant vi kallar "tungt".



Georgiens president äter på sin slips under nyhetssändning:


morrhårig

Ett smärre problem har just uppstått. Jag måste få tag i en person. Jag är ensam hemma och passar mina småsyskon (3 och 5), min mobil har just dött och den bärbara är borta.

Borta.
Puts väck.

Vafan, och det är nu jag börjar bli arg. Kastar pennor runt mig (ja, ni vet som känner mig). Det finns ju nämligen en funktion på telefonen, att trycker man på en knapp på batteriladdaren eller vad man kallar den, så ska telefonen börja låta. Och man hittar den. MEN LÅTER TELEFONJÄVELN? NEEEJ.


Morr.
Det börjar klia lite varstans, på kroppen och i munnen. Antar att det är pälsen/huggtänderna som så sakteliga växer ut.

Och Dvärgfisken: word



Britter är dvärgar.

Små, korta minimänniskor. Proportionsenliga dock, bara... mindre. Snarare hobbitar än dvärgar kanske. Här hemma är jag kort, men där var jag normallång. Ganska kul faktiskt. Fan, det är nästan så man mailar Calle Schulman och tipsar.




Mail to: Calle Schulman
Mail from: me

"Hej käre Meddvärg.
Vill du känna dig som lång, eller nja, icke-dvärg för en tid
rekommenderar jag starkt ett besök till Laganas. Mingla
runt bland britterna och känn dig stoor.
Funkade för mig i alla fall.
/Bästa hälsningar, Dvärgfisken"

assistentjobb erhålles i utbyte mot en flygande elefant

Vi lever i ett datorberoenda samhälle. Vi lever våra liv till stor del genom dessa dataskärmar. Och inget fel med det. Tvärtom, jag är ett big fan. Låt oss alla koppla in oss med sladdar i nacken och längs med ryggen i sann Matrix-anda. Vem behöver verklig social kontakt, när man kan cama eller springa runt som ett litet monster i WoW?

MEN. Vad händer när man är borta i två veckor, utan kontakt med denna fantastiska visuella värld? Jo, det tar fanimej veckor att ta igen allt man missat. Veckor! Och jag skojar inte.

Borde kanske göra en Blondinbella. Dvs, känner Du dig manad att bli min "assistent" (slav) var vänlig maila mig ett kort, enkelt referat av allt viktigt jag missade när jag var borta. Tack.



Balkongutsikt.

Här grips Peter Pan och Snövit




... Och där försvinn den sista, lilla, svartbrända fragman av min barnatro.

Hemma igen... i regnland

Ska nu inte ljuga, kom hem i tisdags och idag är det... fredag. Men det är så det kan bli. Två anledningar till varför jag inte uppdaterat den kärakära bloggen:

  • Ingen tillgång till internet
  • Alltför trött för att göra något så ansträngande som att köra iväg min lillasyster från Bollibompa.se.

(MÅSTE verkligen fixa det trådösa.)

Men nu är jag här! Alive and kicking. Under resans gång har jag kommit fram till många spännande saker. Vi kickar igång (när jag ändå kickar liksom) med den första.




Det är en förbannelse att vara svensk. Som man aldrig kommer ifrån.
Första exemplet. Vi sitter på bussen som ska ta oss ifrån flygplatsen till vårt hotell, när guiden berättar att: "Busschauffören ska nu spela lite ABBA till er ära." Och mycket riktigt. Mama Mia tätt följd av Dancing Queen dundrar ut ur högtalarna.

Andra exemplet. So fort någon undrar vart man kommer ifrån och man svarar "Sweden", är det "Whaat?! I don't believe you! You are not blond!?". Nej förstår du, förklarar man då. Inte många svenskar är blonda naturligt. De färgar sina hår och ser ut som horor. Jag färgar mitt hår mörkt för att inte se ut som en hora.

Sedan får man i alla fall vara ifred från den typen.


RSS 2.0