ag har märkt ett ålderstecken hos mig själv. Eller, jag tror att det är ett ålderstecken. Jag kommer oftare och oftare på mig själv med att lite bittert muttra "det är som det är". På bussen, när man möter en gammal kompis. "Ja, hur är det nu förresten?" "Jo, ja, du vet, det är som det är". Denna kuvade acceptansen. För acceptans är vad det är. Man har kommit till en punkt då man inte längre bryr sig, eller, inser att det blir inte bättre än så. Det kanske blir lite bättre. Lite sämre. Lite bättre. Kanske inte. Det är som det är.

Men: NEJ! vill jag skrika. Jag är 18 år! Jag ska demonstrera, protestera, göra uppror, himla med ögonen, SKRIKA och slå mig fram. Inte lite trött skaka på axlarna, titta ner i golvet och muttra "det är som det är". Jag är 18 år, inte en bitter gammal kärring.

Bitter kuvad acceptans.


Jag har alltid trott att när man blev vuxen och bitter och accepterande av att livet blev lite så där "det är som det är"-aktigt, så blev man automatiskt med i någon slags klubb. Dit man fick alla hemliga koder och införlivades alla hemliga hemligheter. Vuxenklubben.

Vet ni, det är lögn. Den finns inte.