Liaicentrum

Nu hände det som ni inte trott (eller, det gjorde ni säkert om ni känner mig) och som jag vägrat tro.


Jag har syndat.


Jag har en ny blogg!!!!!!!!!!



Hahahahahaha.
Måste bara skratta. Hur länge var jag "nykter"? Kan knappast ha varit särskilt länge. Det är bara att inse. Jag är en bloggarmissbrukare. En blogoholist. Bara det att jag HACKADE IN MIG PÅ SMOTTIS BLOGG FÖR ATT FÅ SKRIVA LITE SÄGER VÄL EN DEL. Nu har jag underkastat mig missbruket. Ni är väl glada? Lyriska? Skuttar omkring på stortårna? Det hoppas jag verkligen i alla fall.


http://www.metrobloggen.se/fiskbloggen

Fresh blog, fresh start.
Ses vi där?
Vi ses där!

Äsch, nu tar vi och struntar i det här. De e inge kul. Jag är bara sjuk hela tiden. Eller plugger eller jobbar. Och DET är inte rättvist mot mina kära läsare!

Jag behöver semester. Låång semester. Låångt bort. Förslag, någon?

Alltså. Jag har varit en del av bloggvärlden i 4 år. Det här har varit trevligt, men nog så. Hejdå.

...until we meet again.

Bää bää
Ät mig
Jag är mör och saftig och passar bra till potatis
Mitt kött är mjukt och mina ben hårda
Bää
Mitt skinn är knaprigt
Ät mig
Bää bää

Nej, jag är inte hög. Jag bara funderar på om man kan dö av huvudvärk.

Blä för ont i huvudet. Idag skulle jag ha städat och pluggat. Istället har jag spelat ishockeyspel med Ivar. Jag vann. Nu kanske ni tycker det är nedrigt att spela ut en snart-4-åring, men spelet är så gammalt och trasigt. Min anfallsspelare gled hela tiden ner genom isen och en av mina backar hade bara ett ben. Plus att jag inte har några linser. Så det jämnades nog ut en del.

Och okej då. Jag är väl inte alltid en snäll storasyster, hehe...

Jag tycker inte om blicken han har, där han håller i kaninen. Blicken, som om han precis ska... ja, göra något med det stackars gigantiska djuret. Eller också är det bara gubben som är liten. En peddodvärg som är in to tidelag med kaniner. Jag vet inte vad jag ska hoppas på. Liten gubbe eller stor kanin?  I vilket fall är det läskigt.
 

Jag vet inte vad det är men nånting säger mig att vi inte kommer vinna aktietävlingen, Ellen.

Uppe till vänster: En konstig liten rund tavla med motiv från Jönköping.
Nere till vänster: En konstig liten rund tavla med motiv från Karlshamn.
Höger: En... Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Ja, ni ser ju själva. Försök beskriva det, högt med ord, så hör ni hur knäppt det låter.

Vi delar inte samma smak, helt enkelt.

Hoppsan hejsan, vad tiden går fort när man har "roligt". Ni blir kanske glada över att veta att jag har ett liv utöver bloggen, även om detta liv främst består av plugg, plugg och plugg. Och så lite plugg. Därav det "roliga". Men nu är jag inte depTrimerad i alla fall. Det är ju fredag för fasiken! Solen skiner (not), fåglarna kvittrar (not), mina läppar är inte snustorra (jo) och himlen är blå (njaae, grå).

Alltså: Livet Leker!

Livet kör med sin lilla blåa leksaksbil uppför bordskanten, runt blomkrukan och blockljusen. Brum, brum, säger Livet. Brum, brum. Livet tar upp en docka från golvet. Lyfter upp henne i det majsgula håret och låter hennes pinnsmala ben dingla över bilen. "Hajjå, biljjen. Va jöjj du biljen?"

- Och nu tog jag det, ännu en gång, lite för långt. Fasiken. Måste lära mig att sluta i tid.

Linnea, you psycho bitch.

Jag är deprimerad. Deprimerad för att jag har varit sjuk i en vecka utan att ha sett solens ljus, än mindre socialiserat. Deprimerad för att statistiken på bloggen är så låg att Glocalnet är stratossfären och statistiken jordens medelpunkt.. Deprimerad för att avsnitt 7 och 8 av säsong 2 Grey's Anatomy inte går att ladda ner. Deprimerad för att varje gång jag ska skriva deprimerad så blir det deptrimerad och jag måste gå tillbaka och ändra. Hela tiden. Varje gång. Deptrimerad, deprimerad.

Jag vill inte vara deprimerad! Det är massa massa mandelmassa tråkigt att vara deprimerad!
Det är deptrimerande.

Den här pittoreska bilden sitter på insidan av dörren till vårt skafferi. Fattar ni, så fort man öppnar skafferiet möts man av den. Varje gång man är lite sådär småsugen. Ni vet, inte så hungrig att man orkar laga mat på riktigt, men man känner ändå att man bara inte kan fortsätta med att göra något annat om man inte fått i sig nånting gott, vad som helst. Så öppnar man alla skåp, kylskåpet, svalen, frysen, alla andra konstiga skåp (det är där de riktiga godsakerna finns) och oavsett ordning hamnar man alltid till slut här. I skafferiet. Man öppnar dörren, ser grisen som äter korv. Och sedan är man plötsligt inte lika sugen längre.

Det är det som kallas effektiv bantning. Eller också bara en anledning till varför kött är så jävla äckligt.

Funderar på en campingsemester till sommaren. Ser inte det här mysigt ut? Tyvärr kan jag inte hitta var det ligger för någonstans, har letat överallt. Har Du varit där och kan rekommendera stället? Maila mig, [email protected]

Aftonbladet sänder TV Live från slottet i väntan på lite förlovningsaction.

Vet Aftonbladet-reportarna inte om att de blir filmade eller? Än så länge har jag fått veta att minst en av dem tycker att det är värdelöst att rapportera kungahuset och är republikan, att det är väldigt kallt och att de får jättedåligt betalt för övertid. Det här ska vi kanske spara som bloopers, sa en kameraman.

U GO Aftonbladet!!!

Min mamma och jag har inte riktigt samma idéer om inredning.


Kolla bara på det här, första exemplet. "Fönstret from Hell":




Den "broderadehundtavlan" bredvid ett radband.
  ...ma... mas.... masken..?
katt, sugrör, klubba, pingvin, äpple, tavla
Tuggummimiapparaten
Och finalen: kapsyler på tejpbit. Vackert. Det skär i hjärtat på mig, så vackert är det.

Idag tvättade jag håret för första gången sedan i torsdags morgon.

Äckligt?
Naaääe, jag ser på det som att ha en intensiv hårinpackning.

Dockor som säger "Islam is the light" och "Ner med Palestina!"-budskap i Sony Ericsson och Rix fmreklam i all ära. Nu verkar det som en av våra största kvällstidningar har gömt något fasansfullt i sina villkor för en tjänst på den egna sajten. Vilken tidning det rör sig om vågar jag inte berätta, kanske rövar de bort mig och säljer mina organ på den svarta marknaden eller något ännu värre.


Läs här bara vad det står:

(Namnet är överstruket.)





Zoom:

Jag behöver ha ett nytt kort till mitt nya cv. Hittar inget bra när jag letar runt i datorn och orkar absolut inte fixa mig bara för att ta ett nytt. Bläddrar runt bland mapparna, tittar här, tittar där. Så stannar jag upp, tänker att det här kortet kanske funkar. Om man klipper lite, ändrar färgen, ökar kontrasten. Gör så med ett antal kort men lyckas bara se bara ut som en mentalpatient.

Bestämmer mig till slut för denna bilden:



Men, nja, jag vet inte. Är jag för allvarlig? För glad? Ser jag inte lite väl ironisk ut? Och mitt hår, jag ser ju ut att ha nån slags emo-frisyr med rakat där bak. Och är jag inte lite väl blank? Kanske borde det hellre vara taget framifrån?

Hoppas man inte tänker på bakgrunden eller mitt fåniga lilla leende. Den här bilden togs de facto på Liban Deli när vi firade Ellens födelsedag. Det är så praktiskt, tycker jag, när man kan använda samma gamla bilder till en hel massa saker. Bilden jag har på mitt gamla cv är från början en festbild men det vet ju ingen som ser det, bara man beskär rätt. Fast jag hatar den bilden. Min näsa ser helt krokig ut.

Är det bara jag som tycker att det här är liite skumt?



I artikeln kan man läsa:

"Han kliar lejonhannen på rumpan, borstar manen och knådar svansen."
"Jamu ser ut att gilla den förstklassiga omvårdnaden. – Tro mig, du måste veta var du gör. Jamu skulle inte låta vem som helst ta i honom som jag."

Vilken liten djävul är det som har ett horn (haha...) i sidan till mig? Som sitter nere i helvetet, tittar på mig genom en dimmig kristallkula och inte vill att jag ska kunna skriva alls med min stackars hand? Innan skulle jag ta ut maten ur ugnen och lyckades bränna mitt finger, pekfingret som sitter på SAMMA HANDAJÄVEL SOM JAG STUKADE I HELGEN. Gaah. Jag har massa i skolan nu och måste kunna anteckna. Måste.

Dumma, dumma ugn. Djävul.

No, it´s Superkitty!

Jag sitter och äter på min underbart goda nougat. Jag åt aldrig den igår, förstår ni, hos Smotti hade vi bullat upp stora skålar med godis och chips. Vi hade jättetrevligt och om man inte kände mig hade man aldrig vetat vilket jävla klantarsle till olycksdrabbad person jag är. Mer om det nu.

Jag åkte buss hem med Hanna och efter att vi sagt hejdå och skjilts åt började jag min korta väg hem. Min korta, ishala väg hem. Tror ni inte att jag lyckas halka. Så typiskt mig. Jag halkar. Kanar snabbt neråt, bakåt och sätter reflexmässigt ut min högra hand i marken för att dämpa fallet.

Det var dumt.

Lite patetiskt ropar jag "Hanna, Hanna..." med svag röst därifrån marken, men hon har redan hunnit gå iväg. I nästa ögonblick åker en bil med unga killar förbi som tutar åt mig och skrattar.

En taxi till sjukhuset, en bussfärd tillbaka, en smärtfylld natt, roliga små piller som gör dig glad och ett telefonsamtal till jobbet senare finner jag mig själv sitta här med en illa-stukad handled, med vilken det är mycket svårt att skriva inlägg och äta nougat.



Legitimt hemma från jobbet. Aj.